Helena Burman arbetar främst med skulptur, installationer, video, ljud och performance. I denna separatutställning återvänder hon till tidigare verk och omvandlar dem till nya.

Äggskalsskålen (1998) och fotografiet Månen och Flygplanet (2000) utforskas tillsammans med hennes senaste verk, där hon arbetade med återvunna genomskinliga plastbehållare i Vintergatan (2021) och Kluster (2022).

I Det Brinnande – Det Kapslade – Det Bortglömda reser hon genom tidigare minnen och utforskar både livets ljusare och mörkare aspekter. Genom minnen undersöker hon de transformationer som tidens gång medför. Hon utforskar också vår konsumtion och exploatering av naturen samt dess effekter i ett större perspektiv. En människas liv är bara ett kort andetag i jämförelse med jordens liv.

I sina verk låter Helena plast och stearin samverka på ett sätt som både kapslar in och avslöjar. Plastförpackningar, ursprungligen avsedda att skydda och bevara, blir formar där stearin hälls och antar en ny form. Genom denna process omvandlas det industriellt tillverkade till något organiskt och levande – stearinet stelnar, spricker, smälter och förändras över tid. På så sätt bär hennes verk på en inneboende känsla av temporalitet, där materialen både bevarar och förstör, skyddar och upplöses.

Stearinets förmåga att genomgå fysiska förändringar speglar livets skörhet och förgänglighet, medan plastens beständighet väcker tankar om de spår vi lämnar efter oss. Genom att gjuta i plastens negativa former uppstår skulpturer där tomrummet efter det bortkastade blir själva konstverket – en plats för minnen, skuggor och tidens gång.

När hon återbesöker äldre verk, såsom skulpturen Äggskalsskålen, förändrar hon dess materialkomposition genom att gjuta den i stearin. Genom detta materialval ändras tolkningen av skålen – från ett ömtåligt äggskal som symboliserar födelse och bräcklighet till stearin, som bär ljuset tills det förångas till tomma intet. I fotografiet Månen och Flygplanet tillför hon ett nytt verk, Jorden och Grenarna, och i mötet mellan de båda fotografierna
uppstår en dualism mellan himmel och jord, mellan ljus och mörker.

Valet av stearin som material knyter även an till vetenskapen. Plastens molekylära struktur, uppbyggd av kolväteatomer skapade av urtidens växter och organismer, blir en brygga mellan det mänskliga och det kosmiska. Stearinets flyktighet påminner oss om tidens obevekliga gång.
Men det är inte bara materialens vetenskapliga och symboliska kvaliteter som driver Helena.

Det är också den eviga frågan om var vi står i världen – mellan det fasta och det förgängliga, mellan minne och glömska, mellan tvivel och hopp. Genom stearinskulpturer, bilder, ljud och rörlig bild skapar hon en upplevelse där betraktaren rör sig mellan det mätbara och det ogripbara – mellan vetenskapens precision och poesins öppenhet.