Laetitia Deschamps

Des aires délimitées par des courbes. Une ligne reliant des points pour lesquels quelque chose se produit en même temps. Relier des points que l’on peut atteindre. Visualiser l’accessibilité et nos temps de parcours. Visualiser la distribution spatiale de nos activités humaines, de nos territoires.
iso (du grec -isos) / egal
chrone (du grec -khronos) / temps
Fonder la construction, le développement sur les points accessibles en temps de distance.
Limite et fragilité de la toile. Emprise et contrainte de nos territoires familiers. Représentation des extensions et décontractions de nos possibilités.
La distance en tension.
———–
Areas limited by curves. A line that connect points where something is happening at a certain moment in time. To connect points that can be reached. To view accessibility and journey times. To visualize spatial distribution of human activities, of our territories.
iso (from greek -isos) / equal
chrone (from greek -khronos) / time
To base the construction on the development of the points accessible in time-distance.
Limit and fragility of the net. Control and constraint of our familiar territories. Representation of the extensions and decontractions of our possibilities.
The distance in tension.
__________
Områden avgränsade av kurvor. En linje som förbinder punkter där något händer vid ett särskillt tillfälle i tiden. Anslutande av punkter som kan nås. För att visa tillgänglighet och restider. Visualiserande rumslig distribution av mänskliga aktiviteter, av våra territorier.
iso (från grekiska -isos) / likvärdig
kron (från grekiska -khronos) / tid
Att basera konstruktionen på utvecklingen av punkter tillgängliga i avståndstid.
Nätets begränsning och bräcklighet. Kontroll och begränsning av våra kända territorier. Representation av förlängningarna och de-kontraktionerna av våra möjligheter.
Avståndet i spänning.
Utveckling akryl och blyerts på duk, 100×140 cm.
Kontraktion /förlängning nät bläck och blyerts på trä, serie på 8 stycken, varje 30×40 cm.
Personliga isokrona kartor blyerts på papper, serie på 10 stycken, varje 50×25 cm.

Rikard Fåhraeus

Vitt och fräscht, Blekt och desinficerat.

I skamvrån i hallen står den svarta ryggraden från den ryggradslöse.
2 meter lång

Mitt i rummet liemannens mobil i kontinuerlig rörelse,
Slowmotion
Runt i cirkel, 2 meter i diameter
utan början, utan slut.
2 bundna vid varandra.

Mätare. Sneglar åt sidan.
Två mäter
två meter.
Mäter med blicken

Griper dina axlar varligt med vita handskar.
Vårt skinn lyser svagt rosa genom den tunna skyddsdräkten.
Suger på dina läppar med mjuk plast emellan.
Syrefattigt med plastpåse över huvudet.

Pestflaggan vajjar, Q bytte skepnad och betyder nu motsatsen.
Gul som galla, böld-var, infektion.
Gul som solen, energi, värme.
Ingen smitta ombord

Fritt fram
Vitt och Fräscht. Rent och fint i den inre designen (de-sign)

Kjell Hansson

Jag gillar att sätta igång projekt som från början inte har några fasta ramar. Man vet inte vad
man ska göra. Inte vad det ska bli.
Så beroende på….vilka som är med i projektet…vad som händer under tiden…och vad man
har lust med. Så utvecklas projektet.
Sen sätter man igång….!
Tror vi var tre personer från allra första början tidigt hösten 2019 – och en skulle egentligen
inte vara med, hon skulle sluta, eller nej – hon skulle egentligen aldrig ha börjat.
För..ja, så var det bara.
Men…sen jobbade vi vidare ändå…
Och när vi kommit en bit på väg anslöt ytterligare några, vi kom en bit till – och då slog
Coronaviruset till med full kraft, och allting avstannande. Hela projektet låg i dvala i två eller
tre månader.
När vi startade om senvåren 2020 och hade vårt första gemensamma möte (utomhus; Corona!)
efter omstarten, så blev Corona samtalsämnet.
Corona dominerade världen, Corona dominerade media, och Corona dominerade oss. Och
vårt projekt.
Det skulle inte vara möjligt att göra en utställning utan att ta hänsyn till Corona.
Vi bestämde att vår utställning skulle heta ”DISTANS”.
Med utgångspunkt i hur vi alla…på olika sätt..i hela världen…plötsligt…tvångsmässigt…
måste förhålla oss till varandra…på helt nya sätt..på grund av Corona…en utställning…inte
om Corona…men på grund av Corona…
Mitt bidrag till utställning är en tråd som löper genom rummet. Och förhåller sig till rummet.
Samtidigt som rummet förhåller sig till tråden.
Dom skapar avstånd…”DISTANS”… till varandra. Rummet, tråden och betraktaren.

Susanne Högdahl Holm

Material
Blyets, papperslera samt olja på duk

Cosplay pangolin
I traditionell medicin har myrkottens skyddsfjäll länge använts som ingrediens. Skyddsfjällen används också för att tillverka exklusiva statusobjekt. Myrkottar hotas därför av utrotning då utsätts för en massiv rovjakt. Myrkottar tros ha varit mellanvärd för det coronavirus som orsakar covid -19. Nära kontakt mellan människa och djur misstänkts ha överfört smittan till människor. Vi behöver därför skyddsutrustning för att förhindra smitta människor emellan. Distansering är påbjuden som rubbar cirklar för vilka sociala mönster som är som möjliga.
Isolering i hemmen. För de som kan….
Några tvingas ta risker för att samhället ska fungera, för att alla andra ska kunna få sina grundbehov tillgodosedda. Några har inget hem att gå till, andra blir sjuka av ensamhet. Det egna hemmet, den farligaste platsen för kvinnor och flickor. Miljardärer hamstrar respiratorer, medan offentlig sjukvård knäar. En förlorad generation, unga vars möjligheter till utbildning kraftigt begränsas. Sällan har disparata livsvillkor blivit så synliggjorda; alltid några få i pyramidens topp och så många fler i botten. Distansering mellan människa och natur alienerar från ansvar, då vi inte inser konsekvenserna av våra val, tills det (nästan) är för sent…

When she’ s on her best behaviour
Don´t be tempted by her favours
Never turn your back on Mother Earth….
(Sparks, 1974)

Ekaterina Sisfontes

Antidistance
2020, Plexiglas, Plywood, Trä, Latex
Prissättning vid personlig kontakt
Särskilt tack till Jari Enqvist för all hans hjälp.
Balance
2016, Akryl på duk
Ett object av 9 verk
Där relationerna skapar och förminskar distans

Ett modernt, motvilligt stadssamhälle skakas nära till kärnan av möjligheten att drabbas av ett dödligt virus. Ofrivilligt skrämda och till följd av läkarnas rekommendationer tvingas plötsligt invånarna att undvika varandra, även i kollektivtrafiken.
Pandemin förlorar långsamt styrkan. Folk slutar vara rädda. Kommer vi tillbaka till vår vanliga värld? Där är det vanligt att trycka armbågarna i en trång vagn och stå i en tät kö i Systembolaget.
Min installation är en törst efter kontakt med enskilda personer av mitt eget slag. Mina avslappnade kamrater – invånare i urbana rum, drömmer om att åtminstone få röra en främling som står i närheten.

Katarina Warrenstein

Raindropps keep falling

Regndroppar
som faller
långt långt uppifrån och till slut når
marken och får
kontakt efter en oändlig
distans
en lång väg och till
slut längre
ner i det
mörker som
är marken
och gör den levande
Som ett brev