Monica Larsson2020-01-26T18:42:52+00:00

Project Description

Monica Larsson

SAMTAL PÅ TRANSSIBIRISKA – ett samtal om våra olikheter
Filmen handlar om perception, kommunikation och navigation i förhållande till tid och rum, frågor som all­tid är aktuella för en konstnär. Den handlar också om den inre och yttre världen, socialt samspel, exekutiva funktioner och om att leva med en ojämn begåvningsprofil.

Under en resa på Transsibiriska järnvägen, Moskva – Ulaanbaatar – Beijing sommaren 2016, spelade min närmsta familj och jag in en dokumentärfilm där vi samtalade om våra olikheter. I samtalen utgick vi från begrepp som används för att beskriva Aspergers syndrom.
Dokumentären är ett samarbete mellan Jakob Persson som är Aspergerinformatör och har diagnosen Aspergers syndrom, Hanna Persson, som student vid filmlinjen på Fridhems Folkhögskola och mig själv, Monica Larsson, konstnär. Som mamma till en son med Aspergers syndrom – och som konstnär – har jag ofta funderat över hur det är för Jakob som har en Neuropsykiatrisk funktionsvariation (NPF) och hur han tänker, upplever och organiserar sina sinnesintryck.

I verket installationen ”EN ANNAN SKOG” har jag försökt att återskapa minnet av den känsla som Tarkovskijs filmer gav mig för många år sedan. Jag har velat bjuda betraktaren i ett tillstånd, en känsla. Kanske liknande det tillstånd jag har när jag arbetar konstnärligt och jag samtidigt är väldigt koncentrerad och samtidigt i ett slags meditativt tillstånd. Där jag både är medveten och omedveten samtidigt. Jag är medveten om att om jag, inte är där, blir det inte bra och samtidigt kan jag inte tänka för mycket. Ofta annars till vardags far tankarna runt i huvudet snabbt och hoppar än hit och än dit, men när jag arbetar med ett verk är det som att tankarna stannar upp, eller rör sig på ett annat sätt. I arbetet i ateljén kan det uppstå ett stillsamt, vilsamt flöde, som inte är ansträngande, en koncentration, man är här och nu, bara det som är viktigt just nu finns där i tankarna.
Kroppen, rummet och tiden
Hur kan man uttrycka övergången mellan att vara barn och bli kvinna i ett konstverk? Fragiliteten i skapandet av jaget? Skildra livet och tiden vi lever i? Görandet, skapandet om det är en skulptur eller en film som fungerar utifrån en tolkning av en upplevd verklighet filtrerad genom mina erfarenheter, min kropp. En idé sätter igång processen, något jag ser, funderar på sätter igång och jag samlar, provar, hittar, GÖR och till slut kanske det svarar mot idén, känslan, upplevelsen som jag vill förmedla. Till slut kan det ”sitta”, det stämmer. Det handlar om mänskliga erfarenhetsvärldar, som orden inte riktigt kan beskriva, det kan konstverket uttrycka, jag är intresserad av dialogen omkring verken. Mellan mina verk och andras.
Mellan mina tankar och andras. Den franske filosofen Maurice Merleu Ponty skriver om den egna kroppen i förhållande till rummet och tiden: “My body is the fabric into which all objects are woven, and it is, at least
in relation to the perceived world, the general instrument of my comprehension.”

Medlemmar i Studio 44