Fucking Machines – so ten years ago –
Det var Giselas arbetsnamn när hon frågade Patrik om han vill ställa ut tillsammans med henne på Studio 44. Båda har gått på Konstfack i början av 2000-talet. Utställningens utgångspunkt har varit tillbakablicken. ”Fucking Machines” får stå för en subkultur som absorberades och blev en del av vår tids McDonaldssex.

Vi får ändra frågeställningen när svaren inte blir de vi vill ha.
Vi önskade förändring och fick ett monster.
Lycka ska betalas med olycka.
Rus med bakrus.
Hunger med fetma.
Törst med inkontinens.
Lättja med STD.

Så festen fortsätter. Och vi gråter om vi har lust.
Välkomna! Kom! Det blir kul!

Gisela Schink kommer att visa ett tiotal bilder (lapptäcken) som fungerar som backdrops. Fragmentariska bilder vars betraktningsavstånd är oklart. De bejakar vår associativa förmåga och behov av att skapa mening. Det ogripbara som tillåter oss att växa.The Wall är ett blandband av äldre och nyare verk. Poolparty i april (2001), Jag vill att du vill ha mig (2000) mm.

”Sex är ett tillstånd, kanske ett gömställe. Man kryper in dit, men om ingen kan (vill) följa efter? Som redskap har jag ord och bilder. Kanske är min önskan att förklara både befängd och fåfäng? Utan möte med någon annan saknar min önskan betydelse.”
Under utställningstid visas även hennes stora fotografiska verk Vem vore jag om jag inte försökte? på Nationalmuseum. Utställningen heter Lust & Last och pågår 24/3-14/8 2011.

Blod som näring och döden som den ultimata tystnaden. Patrik Lindgren kommer att visa två verk som innehåller båda elementen. Kopplingen mellan dem är en närvaro eller en frånvaro av gudar. Hantverk och snickarglädje ur ett manligt perspektiv. Ett behov av att skapa med händerna och ett ifrågasättande av mannens behov av konstruktioner. Blod och död.