Work in progress är Studio 44as medlemsutställning 2009.
-Ett utsnitt av den samtida konsten i Stockholm.

Verk som knappt har hunnit torka, stelna, svalna. Utan några tvingande temata eller kurerade överbyggnader som sätter agendan för tolkningsutrymme. Utställningen erbjuder en möjlighet för betraktaren att tjuvkika in i flera möjliga framtider. Vart är dessa konstnärskap på väg? Vad är det som kokar och puttrar bakom lyckta dörrar?

Medlemmarna i Studio 44 visar var de befinner sig i sitt konstnärliga arbete just nu. Ett utsnitt i tiden. Några verk utplockade ur det enskilda konstnärskapet och sammanförda med andra i tre veckor under ett gemensamt namn. Olika världar, strävanden, viljor och förhoppningar kraschar in i varandra. En vilja att släppa ut de senaste verken i verkligheten. Några konstnärskap kretsar mera uttryckligt runt frågeställningen om just Work – Arbete och Progress – Framåtskridande.

För de flesta konstnärer sker den största delen av arbetet i ensamhet. En ständigt pågående process som under tiden genererar konst. Samtidigt pågår också för de flesta konstnärer en kamp för att hålla sig ekonomiskt flytande.

Alla vet att konstens främsta uppgift inte är att generera dyra objekt som kan bringa välstånd åt producenten. Att ständigt försöka få den ekonomiska verkligheten med hyror och mat för dagen att gå ihop med sitt konstnärliga arbete är en påverkan som sätter djupa spår.

Framåtskridande verkar förutsätta att man kan uppnå något bättre. Kanske rent av att det finns en tänkt utopisk framtid. Men i förhållande till konst kan det kännas olustigt, för att inte säga förlegat, att tala i de termerna. Så vad återstår? Kan man sätta ett likhetstecken mellan framåtskridande och förändring? För de flesta handlar det kanske mest om personligt framåtskridande. Men föreställningen om Framåtskridandet är ändå en stark samhällelig och politisk drivkraft. Även om man inte alltid vet vad som är ”det bättre” så finns viljan att försöka uppnå detta något.

Så kan man som betraktare med säkerhet veta att man får ut något ”bra” ur en sådan samling. Naturligtvis. Utställningen är full av bra konstverk. Men helheten då? Finns det något som knyter samman alla dessa verk till något större än enskildheterna? En intressant aspekt av det mänskliga psyket är att det finner mönster överallt, både där de finns och där de inte finns. Med andra ord kan en intresserad betraktare utan problem finna de intressanta sambanden själv. För samband är intressanta, vare sig de är kurerade och prefabricerade eller inte. Utställningen är inte en uttalad protest mot hårt kurerade och styrda utställningar men möjligen ett resultat av ett behov. Behovet av friare tyglar. Nyfikenheten inför oväntade möten.

Kanske är det intressantaste resultatet det som uppstår efteråt.
Synergieffekterna. The butterfly-effect.