PETER WIKLUND

Peter Wiklund tar sig an anspråkslösa arkitektoniska element på ett sätt som liknar drömmarna eller kanske minnets logik. Han tycks finna sina motiv strax utanför stadskärnan, där gångtunnlar och brofästen inte ens riktigt räknas till storstadens hektiska och uppmärksammade trafiksystem utan gör sin oglamorösa plikt lite vid sidan om. I Wiklunds målningar förändras den lika åsidosatta som ändamålsenliga arkitekturen och upprättar nya regler för dess välbekanta funktioner, former, ytor och skalor. En grupp pelare, på ett allt annat än fast fundament, sträcker sig snarare upp mot intet än mot det tak som de rimligtvis bör hålla upp. En trappa avbildas utan ledtrådar varifrån eller vart den leder. Ett hus har lösgjort sig från marken och svävar fritt i luften med sina betongplintar. Det finns ett dekorativt drag i Wiklunds bilder, ett ihärdigt upprepande av former i murat tegel, stensättningar och träpanel. Färgerna tycks ha filtrerats genom ett halvt omedvetet tillstånd och ömsom infogats i en nedtonad drömlik skala, ömsom i en starkt lysande. Det hela kanske kan sammanfattas konstnärens målningar av vägskyltar – välkända angivelser om riktning, ordning och användning i vår stadsmiljö visar helt andra inneboende möjligheter.

Utdrag ur text av Annika Hansson Wretman.

LILLEMOR BOMAN CARLÉN
TID OCH RUM

Färgerna ger mig verktyg för ljuset, som det primära. Jag kan i mina målningar fokusera på att genom färgen och läget ge uttryck av något som framträder eller försvinner. I den måleriska akten skapas en relation och länk mellan mig och målning, som att skriva dikt. Det framträder ett förhållande. Att varsebli en sanning för en hållpunkt.

Leker med ögat. Och tanken.
motsatser –
allvar/lek
närvaro/frånvaro
målning/objekt
subjekt/objekt – ett jag

Betydelsen av att öppna för relationen mellan mig som betraktare och målningen och något däremellan. Gränser som flyttas och öppnar för nya territorier, för det som finns där emellan.

MICHAEL ELLBURG

utan ord naken med jorden eller himlen som svar bara vettlös väntan på det som någon kallar ingenting men det som är det som jag säger är världen med sorgen hos någon som inte kan dö inte vet inte säger inuti hjärtat till sig själv inte vill veta smärtan utan hellre bara lever som om livet inte betyder något